Kajkantens adventskalender – lucka 5

När Håkan kom ner till Kajkanten spred sig en ljuvlig doft av pepparkakor och lussekatter. Hans kollegor, Evelina och Madeleine, hade verkligen laddat upp för att maxa julstämningen! Ur högtalarna sprakade ”Rudolf med röda mulen” och Håkan svängde glatt med till texten. Han kunde riktigt se framför sig, hur Rudolf flög över himlavalvet med tomtens släde i släptåg och räddade julen med sin lysande mule. Han fylldes av nytt hopp och en skön känsla av tilltro. Det var väl klart att tomten fanns. Kjell fick säga vad han ville, men Håkan visste i alla fall bättre!

Evelina kom runt hörnet på Kajkanten med en ljusslinga i högsta hugg. Hon hade virat upp den ordentligt i jämna cirklar runt armen och när hon fick syn på Håkan lös hon upp. ”Nej men, hej, där var du ju! Vi började bli oroliga att du hade åkt till Nordpolen för att hjälpa tomten eller så” Hon blinkade lite med ena ögat och det Håkan blev alldeles lycklig! En till som förstod att tomten fanns! Snabbt svarade han ”Näää, jag hade ett litet missöde med glitter, och pepparkakor och…mina tofflor bara”. Nu verkade allt så dumt, och han skruvade lite på sig där han stod. ”Men nu behöver vi inte prata mer om det! Nu sätter vi upp ljusslingan!”

Håkan och Evelina tog fram stegen och medan Håkan klättrade upp höll Evelina ett stadigt tag om den nedre delen av stegen. Sedan klättrade Håkan morskt upp med ljusslingan hängandes som ett lysande halsband tvärs över axlarna. När han kommit tio steg upp råkade han titta ner och darrade till. HU, så högt det var. Bäst att vända blicken framåt. Tillsammans jobbade de på och de hade nästan tagit sig runt hela Kajkanten när Håkan såg två av sina kompisar komma gåendes från affären. Han skulle just vissla på dem när han hörde dem prata med varandra ”Ska vi göra som vanligt i år, eller vad tycker du Klas?”. ”Javisst” svarade Klas. ”Efter Kalle Anka någon gång bli väl bra. Jag kommer till dig och du kommer till mig. Ställ säcken där du brukar” Håkan blev fundersam. Vad pratade de om? För en stund tappade han koncentrationen och plötsligt kände han hur stegen gled. Han kände hur ett skrik for upp i strupen och han beredde sig på att krascha mot altanen. Men lika plötsligt som stegen hade börjat glida, tog den stopp. Skakig, men lättad, vände han sig om för att tacka Evelina för att hon fångat honom. Men hon var inte där. Vid stegen slut låg istället en hög med pepparkakssmulor och glitter. ”Konstigt” tänkte Håkan. ”Hon som brukar vara så noggrann.”  Han tittade sig omkring och fick en känsla av att han var iakttagen, men såg ingen.

Bakom en takkupa på Kajkanten satt en liten figur blickstilla. Nu hade det varit nära ögat, men det var inte dags än. Figuren stoppade in några pepparkakor i munnen, sedan tryckte han en liten klöv mot trynet. Med ett litet ”poff”, så var han borta. Bara pepparkaksmulor och en liten hög med glitter avslöjade att någon varit på plats. 

Ja – nu är hela Kajkanten julpyntat och härligt! Efter ett sånt äventyr blir man ju onekligen hungrig, och NÅGON verkar ju smyga runt och äta upp alla pepparkakor. Men blir du sugen på ett härligt julbord i skärgårdsmiljö, kan vi berätta att Anton och Johanna på Restaurang Ternan i detta nu är i full färd med fixa årets sittningar! Kanske ses vi där?