Kajkantens adventskalender – lucka 10

När Håkan öppnade ögonen nästa morgon, var han inte längre den tvivlande mannen från igår. Nej, idag var han något helt annat. En hjälte. En hjälte på väg att rädda julen. Han kände en barnslig beslutsamhet välla upp i bröstet och hoppade atletiskt upp ur sängen. Fötterna träffade självklart rentofflorna, och han vickade lyckligt på tårna. Det var nästan så att han svepte en imaginär mantel över axlarna. Han sträckte på sig, kände vinden i håret – trots att fönstret var stängt – och såg framför sig hur han skulle ta sig an den största uppgiften Vrångö någonsin hade sett.

”Vi ska rädda julen, grisen!” sa Håkan högt för sig själv, och slog näven i handflatan för att understryka sin egen kraft.

Grisen, som låg och trynade vid fotändan av sängen, höjde på ena ögonbrynet – om grisar nu har ögonbryn – och nickade ivrigt.

”Ja, vi! Rädda julen, vi! Ja, vänta, vi var ju… eh, vi var på väg att hitta den där, du vet… den där… tomten, den som gör… ja, det där… vi ska hitta tomten och få honom att göra julen… få den att vara bra, vi! Krut och Håkan!”  Håkan verkade ha tappat lite av sin handlingskraft i och med grisens osammanhängande babblande och sa istället: ”Krut?” med ett tydligt frågetecken på slutet. ”Ja, Krut är vi! Vi heter Krut, visste du inte?”

Håkan drog in ett djupt andetag, kände på den där konstiga känslan av att vara på väg mot något stort.

Krut såg på honom med sina stora, förvirrade ögon. ”Vi fixar, vi säger… nu måste vi ge oss av” sa han och började gå framåt med raska steg, som om han hade varit på väg redan innan Håkan ens visste vad han skulle göra.

De ut genom dörren med Krut i spetsen som en talande väderflöjel, och Håkan fick kämpa för att hänga med. ”Vänta, gå inte så fort!” klagade Håkan. ”Jag blir trött i benen!” Krut stannade upp, så plötsligt att Håkan råkade sparka till honom lite i baken. ”Aj! Se oss för, din drummel!” pep Krut, men blev snabbt på bättre humör när han halade fram en korg med pepparkakor från ingenstans. ”Se här, så ta en pepparkaka. Ta två! Pepparkakor är bra, pepparkakor och glitter gillar vi! Magin finns i pepparkakorna. Och glittret! Glitter i hörnen, glitter i världen, vi tycker mycket om glitter.”

”Vi ska till Berske,” sa Krut plötsligt, som om han själv var förvånad över att han sa det. ”Han vet, han ser! Och han tycker om… människor glada. Fast han kanske inte alltid gillar att visa det.” Krut fnittrade för sig själv och kliade sig nervöst med ena klöven bakom örat, samtidigt som han nästan snubblade på en lös sten.

”Vem är Berske?” frågade Håkan, något osäker på om han hört rätt. Han var inte helt övertygad om att han orkade med fler rövare och kompanjoner just nu.

”Tomte,” svarade Krut snabbt. ”Vätte. Syns inte ofta. Mycket plikter, mycket jobb. Men gillar jul… ibland.” Krut gjorde en gest med sina klövar, som om han försökte beskriva något stort och viktigt.

”Så han bor här, i ladan?” frågade Håkan, som nu började förstå varför de var på väg dit.

Krut nickade ivrigt. ”Han har alltid varit här. Och vi går dit för att vi behöver honom, ja!”

Håkan kände sig lite nervös. En vätte? Gårdstomte? För honom hade tomten alltid varit en stor, bullrig och gladlynt man med röda, mjuka kläder. Dragen av renar och med en släde full av julklappar. Var inte gårdstomtar kända för att vara lite… vresiga? Håkan rös, men slängde återigen sin låtsasmantel och satte händerna i sidorna. Vem var han att fega ur nu? Julen behövde räddas, och han var rätt man för uppdraget!

Åh, hurra, kan det bli en bra jul ändå tro? Det verkar ju som att Krut har en plan iallafall. Börjar du bli nyfiken på vem den där Håkan faktiskt är? Han är vår VD på Kajkanten och den som startade hotellet för lite mer än 10 år sedan. Du kan läsa mer om Håkan här.
Du som har besökt oss på Kajkanten har säkert också träffat honom – hans favoritsysselsättning (förutom att rädda julen) är att möta våra fina gäster!