Kajkantens adventskalender – lucka 21

Krut skuttade iväg från färjeläget, nöjd med sitt uppdrag. ”Övertyga barnen,” muttrade han för sig själv. ”Barn älskar magi. Och grisar. Det här fixar vi!”

Men när han närmade sig lekplatsen där en liten klunga barn samlats för att bygga snölyktor, stannade han till. Han var tvungen att tänka till – för om de vuxna knappt kunde se honom, hur skulle han få barnen att ta honom på allvar?

Han ställde sig i skuggan av ett stort träd och harklade sig högt. ”Hallå där, små snöbollar! Kan ni hjälpa oss rädda en båt?” ropade han, men inget hände. Inte ens ett ögonkast i hans riktning.

”Det här går ju lysande,” muttrade han och försökte en annan taktik. Han grävde djupt i sin korg och drog fram sin hemliga ingrediens: en näve glitter.

Med en skicklig knyck på hoven kastade han upp glittret i luften, så att det singlade ner över barnen som små skimrande stjärnor. De stannade till, tittade upp och såg sig omkring. ”Wow! Vad var det där?” viskade en liten pojke med mössan på sned.

Krut tog chansen. Han skuttade fram ur sitt gömställe och gjorde en stilig bugning. ”Det var jag! Krut, er vänliga julgris. Och jag behöver er hjälp!”

Barnen stirrade på honom med stora ögon, tills en flicka med flätor pekade och utbrast: ”En pratande gris! Mamma säger att vi inte får prata med främlingar, och du verkar… konstig.”

Krut fnös till. ”Konstig? Jag är magisk! Och jag är här för att rädda er faster, farbror eller… kanske er julmat från en fastfrusen färja. Vill ni hjälpa till eller inte?”

Snart var de med på noterna. Krut lockade med löften om äventyr och kanske, bara kanske, en näve extra glitter för den som drog snabbast sparkstötting. Barnen hämtade vad de kunde hitta – pulkor, kälkar och till och med en skateboard.

”Ska vi åka skridskor också?” frågade en pojke ivrigt.

”Nej! För det första är isen farlig. För det andra,” Krut sneglade åt sidan, ”så säger Berske att vi inte får hålla på med ’onödigt stolleri’ när vi räddar människor. Men vi kan kanske hitta på något annat kul efteråt.”

När barnen drog fram med sina sparkstöttingar mot färjeläget började något märkligt hända. Det verkade som om vuxna som såg dem passera – eller kanske glimtar av det magiska glittret som barnen bar på – plötsligt började märka saker de inte sett tidigare.

En äldre dam stannade upp och kisade mot Krut. ”Men… är det där… en gris? Och…” Hon blinkade som om hon knappt trodde sina ögon. ”Pratar den?”

Krut fnittrade för sig själv. ”Ja, damen, det gör jag! Välkommen till verkligheten.”