Kajkantens adventskalender – lucka 18

Med bara sex dagar kvar till julafton var det mycket att fixa hemma hos Håkan. Förberedelserna för öns stora julfest var i full gång, och i köket på det lilla hotellet ljöd hög julmusik. Håkan hade klätt upp sig i sitt vitaste förkläde, och med kockmössa på huvudet jazzade han loss, medan mjöl flög åt alla håll och kanter.

För den som gick förbi och inte kunde se magin eller julglädjen såg det ut som att Håkan pratade och sjöng för sig själv där inne. Men vi som läser det här vet ju bättre. Självklart var Berske och Krut med i köket, och Berske höll ett vakande öga på de två impulsiva kockarna.

Av respekt för Krut hade de gemensamt bestämt att det inte skulle finnas någon julskinka på julbordet i år, men Berske hade förmanande berättat att bakom julmaten låg det mycket tradition och hantverk. ”Man ska ha respekt för det man sätter på bordet,” sa han, med en min som kunde ha fått ett pepparkakshjärta att krackelera.

Håkan och Krut lyssnade med ett halvt öra medan de i smyg proppade i sig allt gotter som redan var klart. Grönkål, knäck, sill och Janssons frestelse fick hela hotellet att dofta ljuvligt juligt. Men nu var det dags för det viktigaste – pepparkakorna!

Trion hade tillsammans bestämt att de skulle göra stora hjärtan med alla öbornas namn på och dela ut som en liten julgåva. Berske hade tagit fram ett gammalt recept som människorna som bott på platsen långt före oss använt. Till det här behövdes ingen magi – de här pepparkakorna var vida kända för att vara de godaste i hela skärgården.

Men när alla tre förväntansfullt trängde ihop sig framför kylen för att ta ut den heliga degen, fick de en obehaglig överraskning. Inne i kylen låg bara en liten klump med deg, knappt stor nog för en endaste pepparkaka.

Berske stirrade på klumpen som om den förolämpat honom personligen. ”Det här,” sa han med allvarlig röst, ”är en skam mot julens ande. Vad har ni två ställt till med?”

Håkan försökte hålla masken men undvek att möta Berskes blick. Krut däremot petade med en tass på degen och försökte se oskyldig ut. ”Vi tror… mössen! Eller kanske… att den bara krympte!” föreslog han, och Håkan nickade snabbt i samförstånd.

”Ni två är mer skyldiga än en lus i en tomteskägg,” muttrade Berske och lade armarna i kors. ”Det här är allvarligt. Pepparkakorna är en tradition. De ska bringa glädje till hela ön!”

Krut försökte rädda situationen genom att svänga fram en näve glitter ur ingenstans. ”Vi kan lösa det med lite magi!”

”Om du så mycket som tänker på att strö glitter i mitt recept, Krut, så får du diska ända till midsommar,” fräste Berske.

Håkan, som fortfarande hade smulor i mungipan, försökte lugna ner situationen. ”Lugna dig, Berske. Det här fixar vi. Vi… vi kan kanske göra en ny deg?”

”Ny deg?” Berske såg på honom som om han just föreslagit att stjäla från själva jultomten. ”Det här receptet kräver tid och noggrannhet. Man kan inte bara svänga ihop det!”

Krut och Håkan utbytte nervösa blickar. ”Eller så kan vi, eh… improvisera lite?” sa Håkan.

Efter mycket muttrande och stränga blickar från Berske satte de tre igång. Först försökte de blanda ihop en ny deg efter receptet, men Berske blev frustrerad när Håkan spillde kryddor över hela bänken och Krut försvann iväg med sleven för att ”testa kvaliteten” igen.

Till slut erkände Berske motvilligt att de behövde ta till lite magi. ”Men bara för att ni två är hopplösa,” sa han surt. Han rörde koncentrerat i degen medan han mumlade gamla tomteramsor. Krut, trots sina löften, kunde inte låta bli att slänga in en näve glitter i smeten.

Ett ljussken fyllde köket, och när de tittade ner i skålen låg där en ny, perfekt deg – glittrande som små frostkristaller i ljuset. Berske suckade djupt och pekade på Krut. ”Du ska diska. Nu.”

Men när de kavlade ut degen tillsammans och den magiska doften fyllde rummet, kunde ingen av dem låta bli att le. Pepparkakorna skulle rädda julstämningen på Vrångö – och kanske, bara kanske, hade både traditionerna och lite glitter sin plats i magin.

När de sista plåtarna med pepparkakor kom ut ur ugnen, fyllde doften hela huset. Pepparkakshjärtan låg uppradade på bänkar och bord, redo att dekoreras med kristyr och namn. Håkan pustade ut och tog av sig kockmössan för att torka svetten ur pannan. ”Bra jobbat, team!” sa han glatt.

Berske muttrade något om ”onödigt mycket glitter” men såg ändå nöjd ut när han rättade till sitt lilla förkläde. Krut, med en pepparkaka i varje tass, satt på golvet och såg belåten ut.

Men just när de trodde att deras arbete var klart, hördes ett tyst knackande på köksfönstret. Håkan vände sig om och fick syn på två små ansikten som tryckte sig mot rutan. Det var Elsie och hennes lillebror Ludde, två av öns yngsta invånare. Deras ögon var stora som pepparkaksformar, och deras näsor immade igen glaset när de kikade in på kaoset i köket.

”Men titta där,” sa Håkan och vinkade åt barnen att komma in. ”Kom in, det är kallt ute!”

Evelina och Ludde öppnade dörren försiktigt och klev in, tysta av förundran. Deras blickar for mellan pepparkakorna, det mjöliga kaoset och längst stannade de på Krut och Berske.

”Vill ni hjälpa oss att dekorera?” frågade Håkan. Han var vanligtvis inte så pigg på att dela med sig, men en osedvanlig julanda verkade ha drabbat honom och han höll generöst fram en påse med kristyr.

Barnen nickade ivrigt, och snart satt de alla runt bordet. Ludde fick snabbt kristyr på näsan, och Elsie skrattade så att det bubblade i hela rummet. Berske, som vanligtvis hade noll tålamod med kaos, visade Ludde hur man kunde göra snygga små sicksackmönster. Krut fick i uppgift att övervaka glittret, vilket resulterade i att barnen istället började dekorera honom – snart glittrade han som en julgran.

När pepparkakorna var klara och barnen gick hem, bar de med sig små hjärtan med sina namn på. Elsie såg tillbaka en sista gång mot hotellet och log stort. ”Det känns som… som om julen är extra speciell i år,” sa hon till Ludde.

Inne i köket ställde Håkan sig vid fönstret och tittade efter dem. När han såg hur de höll varandras händer och skrattade, fylldes hans hjärta av värme. Han vände sig mot Berske och Krut. ”Vi kanske inte följde alla regler, men jag tror att vi gjorde något riktigt bra här.”

Berske nickade långsamt, och även om han aldrig skulle erkänna det, tyckte han att barnens glädje var värd allt kaos. Krut klappade sig själv på magen och sa nöjt: ”Vi är bästa bagarteamet… någonsin!”

Och där, i kaoset av mjöl, kristyr och glitter, kände de att julmagin hade fått ytterligare två trogna anhängare.

Visst är det något alldeles särskilt med doften av pepparkakor på jul? När Karolina (som ni känner bäst som algblomman) var här och körde tång och tapas
här om dagen bjöd hon på de godaste skurna pepparkakor, rullade i dulsealger, som en människa någonsin har smakat!