Kajkantens adventskalender – lucka 11

Håkan svepte den imaginära manteln tätare runt sig. Krut tassade bredvid, hela tiden småpratande osammanhängande om ”snöbollsmagi” och ”pepparkaksritualer”. Ladan tornade upp sig framför dem, mörk och hemlighetsfull i vinterkvällen.

”Så, vad gör vi om… han inte är hemma?” viskade Håkan och kastade en blick mot Krut. Grisen höll huvudet på sned och såg ovanligt eftertänksam ut.
”Vi knackar, förstås! Eller… vi kan lämna en pepparkaka som muta? Fast… åh nej, vi åt upp de sista. Vad tror du om glitter istället? ALLA gillar glitter!”

Innan Håkan hann svara, hördes ett lågt mullrande ljud från ladan. Dörrarna gnisslade långsamt upp som av sig själva, och en kall pust av något som liknade hö blandat med snö virvlade ut. Håkan tog ett steg tillbaka. Krut släppte ett tyst ”Oink!” och gömde sig bakom Håkans ben.

Ur mörkret framträdde en liten gestalt. Han var inte större än ett barn, men det fanns något djupt och uråldrigt i hans blick. Ansiktet var fårat, skägget tovigt, och hans gröngråa kläder såg ut som om de hade sett många kalla vintrar. Men det var något annat som stack ut – en stadig, nästan gnistrande, aura av auktoritet. Det var som om ladan själv hade hållit andan för att lyssna på honom.

”Vilka är ni som stör min ro?” rösten var mörk och fylld av en sorts knarrig tyngd.

”Vi är… eh… ambassadörer för julglädje?” pep Krut, samtidigt som han försökte gömma en hög glitter bakom ryggen.

Den lilla tomten höjde ett ögonbryn.
”Julglädje? Glitter? Trams!” Han muttrade för sig själv och slog till sin mössa så att den satt rakt. ”Och vad vill ni med mig? Jag har sysslor att sköta!”

”Eh, är du Berske?” försökte Håkan med en röst som både darrade och brast.

”Det beror på vad ni ska ha mig till.” Tomten korsade armarna och stirrade skarpt på dem båda.

Krut försökte sig på en gest av förtrolig vänskap. ”Vi behöver din hjälp! Julen håller på att tappa sin magi, och vi tänkte att, du vet, en… eh, gårdstomte som du kanske kunde fixa det?”

Berske suckade djupt och såg först på Krut, sedan på Håkan. ”Julmagi? Är det sådant folk bryr sig om nuförtiden? Jag har annat att göra än att springa runt och rädda julen.”

Han vände sig om för att gå tillbaka in i ladan, men innan dörrarna hann slå igen, lade han till, nästan som i förbigående:
”Men ni kan väl komma in en stund. Om inte annat kan jag hålla er borta från att ställa till det för mig.”

Krut och Håkan stirrade på varandra, förstummade. Sedan smög de in efter honom, genom dörrarna som stängde sig med ett dovt ”klonk”.

Inne i ladan var det inte som Håkan hade förväntat sig. Det var inte bara höbalar och gamla verktyg – det var som en hel värld där inne, fylld av smått och stort som blinkade och glittrade i ljuset av en osynlig eld. Men det fanns också en känsla av ordning, nästan militärisk disciplin.

Berske stod redan vid ett bord och studerade något som liknade en gammal karta.
”Så, ni säger att julmagin falnar? Då är det bäst att ni inte distraherar mig.”

Krut tog fram en näve glitter och gjorde sig redo att sprida ”lite extra glädje”. Men en blick från Berske fick honom att frysa mitt i rörelsen. ”Om du ens tänker på att kasta det där i min lada, så lovar jag att du får sopa golven till midsommar.”

Oj oj oj, hur ska stackars barske Barske hantera de betydligt mer ostrukturerade Håkan och Krut? Det återstår att se för dig som hänger med fortsättningsvis!
På tal om midsommar så vet du väl att på Vrångö firas den mest idylliska av skärgårdsmidsomrar man kan tänka sig? Här går bygden ihop och det är storslaget firande nere i hamnen, där midsommarstången reser sig hög över vitmålade sjöbodar och boningshus. Festklädda människor med krans på huvudet tågar till dragspelsmusik runt i byn och det finns ringdans, lotterier, hembakat fika, lekar och allt annat som hör en riktigt fin midsommar till. Allt ordnat av helt ideella krafter! Här kan du se en snitt från hur det ser ut när vi firar midsommar på Vrångö!