november 21, 2025
Det är fortfarande mörkt när larmet ringer i svinottan. November är på sitt mest novemberiga vis – kompakt, blåsvart och tyst. Men medan kaffet långsamt droppar ner i kannan, kan en tunn strimma av ljus anas i horisonten. Ett blårosa band, som lovar en vinterdag värd att gå upp tidigt för.
Kaffekoppen värmer händerna, långkalsongerna åker på och mössan dras ner över de sista sömndruckna tankarna. Sedan – ut genom dörren. Kylan slår emot oss direkt, krispig och skarp, och andedräkten hänger som mjuka moln i luften. Stjärnorna är fortfarande kvar på himlen och hela världen glittrar.
Promenaden över ön avslöjar att 24 hushåll redan tänt sina ljusstakar och stjärnor. (Ja – ön är så liten att en morgonpromenad räcker för att räkna dem.) Vi stannar vid nästan varje fönster och bara… njuter. Vi längtar efter julen, det märks i varje steg.
På östsidan ser vi solen sakta resa sig samtidigt som båten med skolbarn lämnar Vrångö. På västsidan färgas himlen i vinterrosa toner. Det är stilla, nästan högtidligt tyst – tills en mås bestämmer sig för att inleda dagens diskussion och drar med sig fem kompisar.
Kindernas röda färg tävlar med amaryllisarna på Tempo och fingrarna hinner knappt tina innan kameran plockas upp igen. För bakom varje sväng, sjöbod och husknut väntar en ny vintervy. Kanske fotograferad hundratals gånger tidigare – men ljuset gör den unik, som om ön får ett nytt ansikte varje dag.
Det mjuka morgonljuset övergår i ett klarare vinterförmiddagsljus, och vi längtar redan efter den första snön. Tills dess tar vi vara på varje krispig minut av november.
