Kajkantens adventskalender – lucka 23

Dagen före julafton hade anlänt, och på hela Vrångö sprudlade julstämningen. I lekparken, där den stora julgranen stod, var det full aktivitet. Barn och vuxna dekorerade och förberedde inför kvällens stora begivenhet: att tända granens stjärna och samla hela ön för att dansa och sjunga tillsammans.

Plötsligt hördes ett förfärat rop från en av de äldre damerna.
”Stjärnan! Stjärnan har rymt!”

Alla stannade upp, barn såväl som vuxna. På toppen av granen gapade det tomt. Den guldglittrande stjärnan som varje år krönte granen och symboliserade julens ljus var spårlöst försvunnen.

Berske, som hade betraktat tumultet på avstånd, skakade långsamt på huvudet och muttrade för sig själv:
”Rymt! Vad tror hon egentligen? Att stjärnan är magisk kanske?”

Krut, som tidigare hade rotat i en pepparkakspåse, stack fram trynet och började fnissa. ”Magisk? Vi kan rymma om vi vill, Berske. Eller nej, vi rymmer inte! Vi flyger! Vi flyger till pepparkakslandet!” Krut virvlade runt i en piruett som slutade med att han ramlade rätt ner i en hög av glitter.

”Följd av kaos, som vanligt,” suckade Berske och borstade av sig några glimrande korn som Krut lyckats sprida. ”Men du kan väl inte flyga, Krut. Eller hur?”

”Det kan jag visst!” Krut började flaxa med frambenen, vilket fick några av barnen att skratta högt.

Håkan, som försökte medla, höjde handen och sa: ”Det är inte tid för tjafs nu! Vi måste hitta stjärnan innan kvällen.” Han pausade, sedan vände han sig till Berske: ”Vad tror du, kan den ha blåst ner?”

Berske suckade djupt och drog i sitt skägg. ”Blåst? Snarare någon som glömt att fästa den ordentligt. Eller också har den…” Han stannade upp och sneglade misstänksamt mot Krut, som just då var på väg att klättra upp i granen med en bit pepparkaka i munnen. ”Krut! Om du har något att göra med detta…”

Krut stirrade oskyldigt tillbaka, hans mun full av smulor. ”Vadå, vi? Nej! Men…” Han stannade upp, tittade dramatiskt mot himlen och utbrast: ”Tänk om stjärnan rymde för att den är kär i månen!” Berske himlade med ögonen och Håkan tänkte det hårdaste han kunde. Runt omkring dem blev stämningen mer och mer orolig – utan stjärnan i toppen var det väl ingen idé att fixa med julgranen överhuvudtaget? Håkan rev sig i skägget och drog sig i örat, men inga briljanta lösningar dök upp. Just då flög en skata över dem. Den kraxade högljutt och gjorde en liten luftpiruett innan den satte sig på den tomma grenen där stjärnan skulle ha varit och tittade, nästan retsamt, ner på dem allihopa. Vännerna stod tysta en stund med gapande munnar innan de utbrast ”skatan!” Kaos bröt ut. Krut försökte klättra upp i granen via grenarna, Håkan sprang för att hämta stegen och Berske var för en gångs skull handlingsförlamad. Tills Håkan kom med stegen, men snubblade så att Berske fångades med armarna neråt i ett av steghålen och Krut skrattade så mycket att han ramlade ner från granen. (Som tur var hade han inte kommit så högt upp). Nu blev det för mycket för Berskes lilla tomtekropp. Vilken härligt kaotisk scen du har byggt upp! Här kommer ett förslag på hur du kan fortsätta och lägga till lite mer humor och värme i Berskes reaktion:

Berske sprattlade febrilt, fortfarande fast i stegen, och röt med sin allra barskaste stämma:
”Nog nu! Är det ingen här som har lite sans och vett?!”

Men Krut kunde knappt höra honom genom sitt gapskratt. ”Berske! Du ser ut som en… som en… tomte som fastnat i skorstenen!” flämtade han fram, vilket fick barnen att börja fnissa och till och med några vuxna att skrocka försiktigt.

”Jag är en TOMTE! Det är mitt jobb att fastna i skorstenar – men inte i STEGAR!” muttrade Berske ilsket. Med lite hjälp från Håkan, som nu också fnissade bakom sitt skägg, lyckades han krångla sig loss.

Samtidigt satt skatan i toppen av granen och kraxade högljutt, som om den njöt av föreställningen. Krut reste sig upp, dammade av sig glittret och satte händerna i sidorna.
”Okej, hör här, ni två! Det är tydligt att skatan har stjärnan. Jag föreslår en diplomatisk lösning.”

Berske blängde misstänksamt. ”Diplomatisk lösning? Låt mig gissa – du tänker muta den med pepparkakor?”

Krut såg förolämpad ut. ”Inte bara pepparkakor! Vi kan erbjuda glitter också.”

”Över min döda tomtekropp!” fräste Berske och pekade mot skatan. ”Vi gör det här på mitt sätt.”

Håkan, som fortfarande försökte hålla freden, nickade snabbt. ”Ja, visst, vi lyssnar på dig, Berske. Vad är planen?”

Berske drog efter andan, ställde sig rak i ryggen och knöt händerna i sidorna. ”Vi tar en skopa list, en nypa skicklighet och en hel del tålamod. Men först – vi behöver få ner den där stjärntjuven. Jag tar kommandot!”

Men innan Berske hann förklara sin plan, hade Krut redan börjat klättra upp i granen igen, denna gång utrustad med både en pepparkaka och ett rött glittrigt band han hittat i sin samling. ”Kom hit, lilla skata,” sjöng han glatt. ”Vi har godsaker åt dig!”

Skatan lutade huvudet åt sidan och betraktade Krut med en blandning av nyfikenhet och misstro. När Krut gjorde en konstig piruett och tappade både pepparkakan och bandet, såg det nästan ut som om skatan skrattade.

”Det är ingen idé,” muttrade Berske och började dra upp ärmarna. ”Som vanligt får jag göra jobbet själv.”

Berske muttrade något ohörbart om ”amatörer” och plockade fram en liten pipa ur sin ficka. Han blåste försiktigt, och en märklig, melodisk ton spred sig över lekparken. Skatan, som nu satt och putsade sina fjädrar högt upp i granen, stannade upp och vred huvudet mot Berske.

”Nu gör han det igen,” viskade Håkan till Krut.
”Magiskt hemligt tomtespråk,” viskade Krut tillbaka och flaxade lite med sina tassar, vilket fick Berske att himla med ögonen.

Skatan kraxade högt och flög ner, landade på en gren strax ovanför Berske och tittade på honom med en skarp blick. Berske svarade med några låga, gutturala toner som nästan lät som kraxningar. Skatan lade huvudet på sned och svarade, men hennes kraxande hade en otvetydigt krävande ton.

”Vad säger hon?” frågade Håkan nyfiket.

Berske suckade djupt och drog i sitt skägg. ”Hon säger att hon inte tänker ge tillbaka stjärnan utan något i utbyte.”

”Va? Ska vi behöva betala för vår egen stjärna?” utbrast Håkan.

”Och vad vill hon ha?” flikade Krut in, redan på väg att gräva fram fler pepparkakor ur sin påse.

Berske rätade på sig och harklade sig. ”Hon vill att vi… pyntar hennes bo.”

Håkan gapade. ”Pynta hennes bo? Med vad?”

Skatan kraxade igen och pekade med näbben på Kruts glitterhögar och Håkans ficka, där några röda band stack ut.

”Glitter och band, förstås,” suckade Berske. ”Det är en fågel med något dyrbar smak, tydligen.”

”Det här är ett skämt,” muttrade Håkan, men Krut var redan i full gång med att samla ihop allt glitter han kunde hitta. ”Vi älskar att pynta! Vi är pyntmästare!” sa han entusiastiskt och försökte balansera en liten grankotte på huvudet som en krona.

”Hmpf,” grymtade Berske. ”Det här går emot alla mina principer. Tomtar pysslar inte med prål.”

”Jo, det gör vi!” utbrast Krut, medan han virvlade runt och spridde glitter som konfetti. ”Alla älskar lite glamour! Och tänk, Berske – ett pyntat skatbo blir väl nästan som en liten tomteverkstad?”

Berske svarade inte, men hans tysta resignation talade sitt tydliga språk. Tillsammans kämpade trion med att dekorera det svåråtkomliga skatboet, medan skatan satt på en gren och övervakade varje rörelse.

När boet var färdigt – glimrande av glitter och elegant dekorerat med röda band – kraxade skatan ett slags godkännande. Hon tog försiktigt stjärnan i näbben och flög ner med den till Berske, som torkade av den noggrant innan han räckte den till Håkan.

”Där. Problemet löst. Aldrig mer,” sa Berske sammanbitet.

”Aldrig mer?!” utbrast Krut förtjust. ”Jag tycker vi borde pynta fler skatbon! Det här var det roligaste jag gjort på hela dagen!”

”Det säger mer om din dag än om uppgiften,” muttrade Berske, medan han borstade bort en envis glitternyans från sin jacka.

När stjärnan till slut satt på plats i granens topp och gnistrade som aldrig förr, föll ett magiskt lugn över lekparken. Berske betraktade verket och konstaterade: ”Det här var ändå värt besväret.”

”Värt det!” ropade Krut och kastade upp en sista näve glitter i luften.

”Men vi måste hem och göra klart julklappen till Berske!” viskade Krut ivrigt och drog Håkan i armen. Berske hörde dem, men han låtsades som ingenting och gick tillbaka mot ladan med ett gnolande ljud som avslöjade att han var ovanligt nöjd.