Kajkantens adventskalender – lucka 17

På den lilla restaurangen vid kajen var det full kalabalik. Fiskhandlaren Andreas hade alltid varit en skojfrisk typ, och den stora plasthajen som hängde på väggen var en ständig källa till hans upptåg. Men dagens föreställning för förskolebarnen hade gått riktigt snett.

“Det är bara en haj! Den äter inte människor!” hade han ropat och stoppat in huvudet i hajens gap för att demonstrera. Barnen hade först fnittrat, men fnittret övergick snabbt till gapskratt när Andreas plötsligt insåg att han satt fast. Hur han än vickade och vred på huvudet satt han som klistrad i hajens plastkäftar.

Hans fru Jennie, alltid lika tålmodig, hade försökt dra loss honom med hela sin kraft. Hon pustade och stönade medan barnen tjöt av skratt, pekade och ropade: “Hajen har ätit upp Andreas!”

Håkan, som råkade passera utanför med Krut och Berske, hörde oväsendet och kikade in genom dörren. Synen som mötte honom var så komisk att han måste bita sig i läppen för att inte själv brista ut i skratt. Andreas stod där, med huvudet fastkilat i hajgapet, medan Jennie drog för allt hon var värd. “Behöver ni en hjälpande hand?” ropade Håkan och klev in med ett självsäkert leende.

“Snälla, gör något!” ropade Jennie. “Han sitter som berget!”

Håkan kavlade upp ärmarna och nickade bestämt. “Inga problem, jag är gammal brottare!” sa han och grep tag om Andreas axlar. Han drog. Märta drog. Till och med Krut, som hade smugit in och börjat puffa med sitt lilla tryne, försökte hjälpa till. Men Andreas huvud satt envist kvar.

“Det är som att hajen verkligen vill behålla honom,” muttrade Håkan.

Berske stod en bit bort, med armarna i kors och en blick som kunde frysa vatten. “Så mycket oväsen,” sa han. “Och för vad? En man som stoppat huvudet där det inte hör hemma.”

“Han behöver hjälp, Berske!” pep Krut och plockade fram en näve glitter. “Vi kan använda magi!”

“Det ska inte vara något glitter i det här,” sa Berske strängt. “Magi, kanske. Men inget glitter.”

Med en suck klättrade Berske upp på en stol och började undersöka hajgapet. “Så typiskt människor,” mumlade han. “Ni kan aldrig låta bli att sätta er i knipa.”

“Jag hörde det där!” sa Håkan, men Berske ignorerade honom. Han knackade på hajens käftar och mumlade något ohörbart. Sedan drog han fram en liten borste från sin ficka och började försiktigt peta runt där Andreas huvud satt fast.

Plötsligt hördes ett klickande ljud, och Andreas flög bakåt med ett brak. “Jag är fri!” ropade han och reste sig upp, rufsig och röd i ansiktet men annars oskadd. Barnen bröt ut i ett jubel.

Håkan borstade av sig och försökte låtsas som att han inte var lite besviken över att inte ha kunnat lösa det själv. “Där ser man,” sa han och försökte låta nonchalant. “Det krävdes nog bara… rätt teknik.”

“Rätt teknik och lite tomtemagi,” mumlade Berske för sig själv.

Medan Jennie pustade ut och försökte lugna barnen, började en liten flicka viska till sin kompis: “Såg du grisen? Den där söta grisen som puffade på Andreas axel?”

“Jag såg den också!” sa pojken bredvid. “Och en liten tomte. Han hade en borste och knackade på hajen.”

“Men vad ni hittar på!” sa deras fröken och skrattade. “Ni har så livlig fantasi.”

“Det var ingen fantasi!” envisades flickan. “Den var rosa och hade ett glittrigt tryne!”

När trion smög ut från restaurangen höll Håkan upp dörren för Berske och Krut. “En dag,” sa han med ett leende, “ska vi nog lära Andreas att hålla huvudet på rätt ställe.”

“Lycka till med det,” muttrade Berske, men det fanns ett litet leende i hans rynkiga ansikte.

Haha, så kan det gå när man vill skämta! Något som inte är ett skämt är däremot samarbetet vi redan har man Hamnkrogen Lotsen, för när vi inte är upptagna med att sitta fast i hajhuvuden så tänker vi riktigt kloka tankar ihop. En av våra mer briljanta idéer hade vi när vi satte ihop vårt Vrångöpaket, som nu för tiden är bokningsbart året runt! I det ingår, förutom härlig övernattning i mysig sjöbod, frukost och västkustens bästa skaldjur levererade till din sjöbod av våra fina grannar på Hamnkrogen Lotsen!